Svenska språket

Att referera

Att referera betyder att återge, återberätta något man sett, hört eller läst. När man refererar någonting återger man alltså det viktigaste i en händelse, ett förlopp eller en text.

Syfte
Referatets syfte är att den som lyssnar på ditt föredrag eller läser din text ska slippa läsa alla de böcker du använt i din faktasamling. Referatet återger bara det viktigaste, resten sorterar vi bort.

Att referera
Att referera är inte samma ska som att kopiera, utan referatet skriver man med egna ord. Det bästa sättet att undvika kopiering är att skriva upp en texts huvudpunkter på ett papper  eller använd din dator och utgå från dem när referatet ska skrivas. Med en texts huvudpunkter menar man helt enkelt nyckelord och uttryck som den omgivande texten berättar vidare om eller förklarar innebörden av. Det är bäst att begränsa huvudpunkterna till några få ord – att stryka under hela meningar gör bara inläsningen omständligare.

Tänk på följande när du skriver ett referat:

•  Läs texten noggrant. Förstår du själv vad det är du ska referera?
• Referatet ska vara upplysande, inte förbryllande.
•  När man finner särskilt välskrivna eller fyndiga formuleringar i en text vill man kanske citera i stället för att referera. Använd citat för att förtydliga det du återger. Citatet ska vara ordagrant.
•  Ange källan, det vill säga vad du refererar.
• Rensa! Vad måste din läsare veta för att förstå helheten och vad kan du strunta i att referera?

•  Alla referat måste vara sakliga och korrekta. Sakligt innebär att man inte lägger till eller drar ifrån något och korrekt innebär att alla saker är riktigt återgivna.

• Skilj på dina egna synpunkter och det refererade. I längre referat måste man då och då påminna läsaren om att hon eller han inte läser originaltexten, utan att texten är ett referat som återger originaltexten via dig. Dessa påminnelser gör man via referatmarkörer.

Språket i ett referat är sakligt. Det finns ju inte plats för egna värderingar och inte heller för egna exempel, förklaringar eller t ex förtydligande bildspråk.

I ett lite längre referat brukar författaren ibland påminna läsaren om att det är ett referat denna har framför sig. Det sker genom att så kallade referatmarkörer läggs in, d v s upplysningar om vem som egentligen står för det som läggs fram i texten. Vanliga referatmarkörer är verb som anser, skriver, säger, understryker osv. Referatmarkörer är viktigare när flera texter refereras. Då måste läsaren få hjälp att hålla isär texterna. I referat som bygger på en enda text brukar referatmarkörerna vara ganska sällsynta.

Två saker bör framgå i referatets första stycke: ämnet för referatet och en källhänvisning som gör det möjligt för läsaren att leta upp ursprungstexten. Författarnamnet ska alltid finnas med – om det finns en författare. Är ursprungstexten publicerad i en tidning måste källhänvisningen ge besked om tidningens namn och det nummer (datum) av tidningen då texten stod införd. Kommer texten från en bok måste boktiteln anges.

Avslutningen på ett referat behöver inte vara särskilt komplicerad. Den enklaste lösningen är att genom något särskilt ord eller uttryck markera att referatet har nått sitt slut. Det låter sig göra med uttryck som ”till sist”, ”slutligen”, ”författaren avslutar med att”. Detta sätt att sluta faller sig ofta naturligt när referatet följer samma disposition som ursprungstexten. En sammanfattande avslutning innebär att det viktigaste i ursprungstexten lyfts fram och upprepas i slutet av referatet. Det kan vara särskilt motiverat om innehållet i ursprungstexten varit invecklat och rörigt. 

Några punkter bör kontrolleras extra noga också när utkastet görs om till en färdig text och när den färdiga texten går igenom en sista finputsning: referatet ska återge huvudinnehållet i ursprungstexten, formuleringar som innebär egna värderingar och kommentarer måste rensas ut, en källhänvisning måste finnas i början av referatet, citaten måste kontrolleras; de bör ransoneras till några få, verkligt slående formuleringar. För det andra måste de vara ordagranna ned till sista skiljetecken.

Den som skriver ett referat av flera texter måste sammanställa uppgifter från olika håll och göra någon form av översikt. Därför kallas referat av flera texter just för översikt eller sammanställning. Många vetenskapliga texter brukar ha ett avsnitt i början som redogör för tidigare forskning. I ett debattinlägg kan det vara lämpligt att ge en översikt av vad de andra debattörerna sagt. De grundläggande kraven på en översikt, d v s på ett referat av flera texter, är de samma som på ett referat av en enda text.

Referatmarkörer
Referatmarkörer markerar att du refererar till andra personer:

Referatmarkeringar
påminner läsaren om att det inte är dina idéer som presenteras. I en referatmarkering får aldrig bara förnamnet användas. Antingen både för – och efternamn eller bara efternamn.
Björn Lindell menar….
Lindell hävdar dessutom…
Författaren påstår vidare…
Skribenten avslutar med att påpeka…
Enligt författaren kan detta leda till…
Författaren anser att…

Andra exempel på referatmarkörer är

• menar
• föreslår
• gör gällande
• lyfter fram
• påpekar
• betonar
• hävdar
• förklarar
• redogör för
• framhåller
• påstår
• visar

Referatteknikens fem regler
• Referatet är kortare än originalet.
• Referatet återger innehållet i ursprungstexten korrekt och objektivt.
• Referatet är formulerat med egna ord.
• Referatet anger källan i texten.
• Citat används för enstaka uttryck som är nödvändiga eller talande. Citatet måste vara exakt och utmärkas med citationstecken .

Exempel på ett referat

Litteratur
Litteratur är en samlingsbeteckning för texter, både nedskrivna och muntliga, som uppfyller vissa estetiska kriterier. Ordet litteratur kommer från latinets litteratura som i latinet används i tre betydelser: någonting skrivet, filologi eller lärdom eller vetenskap. Litteratura kommer av littera, som betyder bokstav.

Skönlitteratur
Skönlitteratur är en samlingsterm för berättelser och andra texter skrivna med konstnärliga mål. Innehållet kan vara påhittat utan att det nödvändigtvis måste vara lögn. Skönlitterära verk kontrasteras mot facklitteratur och är en av de populäraste kulturformerna. Formen är vanligtvis prosa, men även lyrik, dramatik och essäistik ingår i skönlitteratur..
Det engelska begreppet ”fiction” används dels i samma betydelse som svenskans ”fiktion”, men är också en strikt litteraturvetenskaplig term, och innebär som sådan motsatsen till ”non-fiction”, ”facklitteratur”.

Facklitteratur
Facklitteratur är litteratur som är inriktad på ett vetenskapligt område, och som innehåller fakta snarare än fiktion. Motsatsen är skönlitteratur.

prosa
prosa är text som är skriven i fri stil och inte följer ett bestämt mönster. Texten bygger alltså inte på rytm eller rim. Stilen brukar vara rak och ganska enkel. Prosa är numera den form för text som man oftast använder när man skriver epik, till exempel romaner och noveller.
När man skriver en roman eller novell använder man en personlig stil och berättar om något. När man skriver sakprosa använder man en opersonlig stil. Det innebär att man ger information, resonerar om ett problem eller redogör för någon vetenskap.

referat
referat är en kort beskrivning av det som är det viktigaste i det som någon har skrivit eller sagt.
Det kan också vara en beskrivning av vad som sker under till exempel en idrottstävling samtidigt som tävlingen pågår.

Krönika
En krönika är en personlig text som tar upp en aktuell händelse eller fråga. I texten får du ge dina reflektioner och tankar om ämnet. Inte sällan är krönikan underhållande med drastiska exempel och djärva associationer. En krönikör är insatt i sitt ämne och bidrar till att kasta nytt ljus över såväl stort som smått i tillvaron.